Tänk att det ska vara så mycket krångligare att ha en funktionsnedsättning som inte syns på utsidan utan på insidan, fast i vissa fall syns det även på utsidan men då är det oftast inte lika acceptabelt som när det är något vi kan se med ögat... Om ett barn blir utåtagerande offentligt på en plats där många vistas är det långt ifrån lika acceptabelt som att en rullstolsbunden har en rullstoll.. Ofta ser och hör man suckarna och kommentarer som;- Gud vilket jobbigt ouppfostrat barn kommer flygande.. Men sitter någon i rullstoll ifrågasätts sällan föräldrar varför dom inte lärt sitt barn att gå. Efter 10 snart 11 år som förälder till ett barn med psykisk funktionsnedsättning borde jag kanske vant mig, men för mig har det blivit tvärtom jag blir mer arg och irriterad för varje gång jag hör en dum kommentar, arg för att samhället inte kommit längre på 10 år än va den har gjort...
Skolan har sen förskoleklass varit en ständig kamp, lärare byts ut, rektorer byts ut och elevassistenter byts ut vilket gör att det fortfarande känns som vi står på ruta 1.. Om man läser alla EVK protokoll som förts var 3:e månad, så står svårigheterna de samma på varje men 5 år senare finns det fortfarande inte en fungerande skolmiljö.. För ett tag sen blev mitt barn sjukskrivet dels för att alla skolans missar kostar så fruktansvärt mycket på barnets välmående dels för att det inte finns någon trygghet för mitt barn och dels för att skolan tycker det är lättast så... Sorgligt men sant:( jag borde efter 10 år kanske veta vad jag ska göra, men ärligt, jag vet inte hur jag ska kämpa vidare för mitt barns välmående..

Om ett barn kom i rullstol till skolan så anpassar man ingången och klassrummet så att det barnen kan vara med och delta.. Att säga; jaha du har rullstol, vi har juh trappor upp till klassrummet så antingen får du lära dig att hoppa upp för stegen eller så kan du tyvärr inte vara med, tror jag sällan uppkommer. Dom kanske erbjuder sig att bygga en ramp till men när hen i rullstolen kommer till rampen så är det för smal och får då svaret, men va tråkigt, men nu har juh vi faktiskt försökt hjälpa dig, tror jag heller inte uppstår.
Men lite så funkar det tyvärr när funktionsnedsättningen inte syns utanpå.. I sista slutänden får du alltid höra, men vi har ju faktiskt försökt och det ska man nöja sig med.
Nu är inte jag den som ger mig i första taget, MEN varför ska jag behöva KÄMPA för mitt barns rättigheter??? Borde inte dom va lika självklara som glasögon till folk med synnedsättning, hörapparater till hörselskadade, rullstolar till dem som har fysiska hinder och gå???
Jag är så trött på att se mitt barn må dåligt, ligga med panikångest och bara dö pgr att mitt barn inte får rätt hjälp, jag kommer ALDRIG acceptera det! Jag har sett hur mitt barn fungerar under rätt förutsättningar och jag ger mig inte förrens vi är där igen!

När någon närstående går bort kommer en sorg man inte önskar sin värsta fiende, man stannar upp, prioriterar om och kommer på vad man anser viktigt och inte. Känslorna åker en berg och dalbana där man i dalarna gräver ner sig i ledsamheten och tomrummet som skapas och i bergen minns det allra finaste minnena som får en att bli glad och hjärtat varmt. Att stå brevid någon som varit sjuk länge kan skapa många känslor när sjukresan är över och nått sin sista hållplats, döden. Död är ett så laddat ord, vi ser det oftast i mörker, men för den som varit sjuk länge är det nog mer himmelen , frihet och ljuset i den mörka tunneln. Man får lov att vara självisk och tycka det är hemskt, men glöm inte bort att samtidigt känna empati och glädje med den som just fått lämna sitt elände och äntligen bli fri igen. Jag är ledsen, men samtidigt väldigt glad. Jag är ledsen för de år du missar med dina nära och kära, men jag är glad att du äntligen är fri. Jag är ledsen för att saknaden hos dina nära är stor, men jag är glad att deras oro nu är över??