Det har vart en riktigt kämpig period länge nu, har lixom blivit en ond cirkel. Tycker att det borde vända snart, tycker att det minsann borde va min tur att bara ha lite flyt nån j*vla gång.. Min familj får mig att gå upp varje dag, mina jobbarkompisar får mig att ta mig till jobbet men jag känner mig tråkig å likgiltig .. Orken finns inte och den kroniska smärtan spelar hela mitt psyke ett spratt.. Jag oroar mig på tok för mycket över för tok på många saker... Jag vill bli pigg och glad igen... Jag vill få höra -hur orkar du alltid vara så glad och positiv till allt??igen.. Jag vet att jag kommer komma upp igen, det gör jag alltid, vill bara ha en turboknapp som tar mig dit NU...
Vart med Teo till tandläkaren idag eller "tandis" som alla lyckliga lattemorsor uttrycker det.. Går på 1000inlärning på Kss ett program utformat för bland annat barn med funktionsnedsättning som Teo .. Det går ut på att bygga upp ett förtroende och göra saker sakta och metodiskt, fine, så långt är jag med, men Teo har en tand som gått sönder och blivit inflammerad som måste dras ut.. Och alla de gånger vi nu gått och "tränat" och byggt upp ett förtroende kommer vara som bortblåsta dagen d.. Dagen då tanden ska ut, dagen då han ska sövas, för det finns inget som får han så spänd och orolig som när han inte har kontroll.. Men men ...

Jag har oxå hunnit med sjukgymnasten, gick väl så där då jag backat i grader pgr av att knät nu är jätte svullet.. Hon va inte alls impad av att jag jobba med knät , så nu har jag fått backa flera steg i mina övningar:(

Ne nu somnar jag snart!

Natti natti